Han var väldigt duktig, förstående och hade mycket humor. Förstod min situation, pratade om hur jag hade mått dem senaste åren och olika behandlingar och mediciner jag hade fått.
Jag var ledsen när vi pratade. Sa att det är inte hållbart att må såhär när man har två barn att ta hand om. Jag har ingen ork och får skuldkänslor. När jag tar Ketogan kan jag inte bära Alma, kan inte gå ut och leka med Elias. Ligger i soffan och kliar i näsan och sluddrar.
Orkar inte leka med mina barn.
Jag orkar inte träffa vänner, ännu mindre gå ut och festa. Kan inte ta ett glas vin till maten. Orkar inte gå ut och äta eller gå på bio. Vad är detta för liv för en 31 åring? Har i perioder varit väldigt nerstämd och ledsen och avbokat planer för jag inte orkat träffa folk.
Han hade full förståelse över hur jag mådde och sa att hans skulle göra allt i sin makt för att jag ska må bättre!
När jag gick där ifrån grät jag av glädje istället!
1 kommentar:
Usch vad jobbigt du har det. Hoppas nu att det ska bli bättre, mycket bättre!
Skicka en kommentar