Varför?

Vi hade räknat ut att jag var i typ vecka 7, ringde mödravårdcentral och fick tid för inskrivning. Illamåendet blev värre och var trött som få men oj vad vi var lyckliga! Sen hände det som inte fick hända...

(Detta skrev jag strax efter)

Fick en blödning på måndagkvällen. Orolig och mycket väl vetande om vad det kan va så ringer jag mamma/min privata barnsköterska som säger att jag nog ska åka in och kolla det...
Dem tar ett ultraljud och berättar efter några tysta minuter att fostret inte fanns kvar, att vi hade förlorat det. Hur beredd man än var så bröt jag ihopa. Läkaren fortsatte prata men jag vet inte vad hon sa. I tyst bil åkte vi hem igen och jag köpte ett paket cigg på vägen...hade inte rökt ett bloss sen jag fick reda på att jag var gravid men nu fanns det inget som lockade mig mer. Ringa mamma, rökte, grät, ringa bästa vännen, rökte, grät!

Dagen efter fick jag mer ont i magen och på eftermiddagen pallade jag inte mer. Jag vet ju med mig själv också att om det inte kommer själv så behöver jag göra en skrapning coh har även vaga minnen om att läkaren nämnde detta.
In åker vi i alla fall...det var samma läkare som igår. Hon sa att det kanske var så att jag behövde skrapningen men hon ville en sista gång kolla med ultraljud för i detta rummet fanns en nyare ultraljudsmaskin. Åter igen var det lång tystnad innan hon utbrast... - Men nu ser jag fostret ju!
Jag satte mig raklång i gynstolen och Gabriel satt sidan om och försökte stamma fram något svar...
Vi blev över glada och jag grät av lycka....men så klart så säger läkaren att den kanske inte lever i alla fall eftersom jag har missfallssymtom. Dem tog hormonprover och boka in oss till ultragyn dagen efter för att kunna se nämre...
Ska man vara glad eller ledsen? Vi vet inte så vi gick båda runt med apatiska uttryck.

Dagen efter går vi med samma miner och tar nya hormonprover för att se om dem har ökat eller minskat, och går till ultra gyn. Det blev inte bättre där för dem sa att jag nog var för lite gången, antingen så kunde dem inte se hjärtat eller så var det så att det inte slog. Vi ska tillbaka om en vecka... Ok, nu ska vi gå i en vecka och inte veta om fostret i mig lever eller ej. Detta var nog den längsta veckan i våra liv!
Hormonproverna hade gått upp i alla fall som en sköterska sa till oss när vi satt i väntrummet, nämre bestämmt:
- ”Läkaren kommer snart, jag har kollat dina prover i alla fall och dem har gått upp, inte för att jag vet vad det betyder men det tar läkaren med er sen”.
Ojoj, så ska man inte säga. Vi visste ju att det var ett bra tecken att dem hade gått upp men dem hittade ju inget hjärtljud så inget var 100%...var vi inte förvirrade innan så var man det nu...
En vecka senare, nya hormonprover, nytt ultraljud. Jag kände mig som ett barn som vägrade gå till läkaren, Gabriel fick muta mig dit. Jag vill ju veta men ändå inte...
Upp i stolen igen för jag vet inte vilken gång i rad senaste tiden.
Denna gången behövde läkaren inte säga så mycket, hjärtat var starkt och tydligt, vi grät av lycka. Vi fick fina bilder utskrivna och vi kunde inte va lyckligare...igen!
In till den andra läkaren för att få provsvar, hormonproverna hade skjutit i höjden! Allt ser bra ut!

Vilken berg och dalbana kan jag säga. Det fysiska har inte varit det värsta, det psykiska pendlandet har varit värst. Från lycka, till sorg, till att inte veta, till...

Och allt detta tack vare att vi hamnade i ett rum med en dålig ultraljudsmaskin!!!

Nu är vi glada igen...försöker hitta tillbaka till lyckliga, det har gått ett dygn sen vi fick detta besked så vi jobbar på det...e inte så lätt som man tror efter denna cirkus.

Nu i efterhand vet jag att smärtor är vanligt i början och även blödnigar. Be om ett andra utlåtande. Jag var så ledsen så hade inte läkaren varit uppmärksam och ville ta ett extra ultraljud hade dem gjort en skrapning och tagit bort vårt helt friska foster!!

Hela 7,1 mm var den nu. Ser ut som en anka...eller räka som blivande kusin Filippa sa. Räkan blev sen smeknamn fram tills vi hade kommit på ett ordenligt!