Idag har jag ont. Känns som kraftig mensvärk, endosmärta. Sitter i magen, ryggen och ljumskar. Är absolut hanterbart fysiskt, det är molande som kommer och går. Men psykiskt...trodde inte jag skulle reagera såhär. Känner mig arg, ledsen, frustrerad. Vill bara lägga mig ner och gråta! Men det går inte. Jag har barn att tänka på. Och även mig själv att tänka på, vägrar låta mig gräva ner mig över detta. Jag är starkare än så!
Smärtan är inte jobbig, det är tankarna. Jag vill INTE börja på massa morfinpreparat igen, vill INTE att inte kunna ta hand om mina barn, vill INTE behöva på sjukhus två gånger i månaden och vill ABSOLUT INTE behöva operera bort livmodern!
Jävla skit!
1 kommentar:
Älskade unge. Usch och tvi. Önskar så att jag kunde hjälpa dig. Kramar i massor
Skicka en kommentar