Mått väldigt bra, känt mig lite rastlös vilket är väldigt ovanligt då jag oftast inte orkar göra något för det känns som man blivit överkörd av ett ångvält.
Har funderat mycket dem sista 1-2 veckorna. Ska jag verkligen genomgå operationen om endon är bättre? Kan man skjuta upp den och se hur det blir? Har spiralen äntligen börjat verka?
Man glömma ju smärtan lite när det är så "långa" uppehåll.
Men så fort jag slappnade av för mycket så slog det tillbaka. Där fick jag för min optimism!
Fick i tisdags smärtsamma hugg i magen, ville inte riktigt släppa. I onsdags fortsatte det och helt plötsligt började jag störtblöda igen. Har blött sedan dess, smärtorna blir värre för var dag. Vaknade idag och hade ont, nu kan jag knappt gå. Magen är svullen, vart steg gör ont och det smärtar/svider i hela buken!
Så tillbaka till operations tankarna! Hoppas den blir snart!
Man ska tänka positivt och jag låter inte sjukdomen begränsa mig. Jag gör det jag kan och klarar av just den dagen, hur mycket eller lite det än innebär.
Jag kan inte påverka mitt fysiska tillstånd men jag kan absolut påverka det psykiska. Jag mår bra av att vara med familjen, att göra det dagliga med barnen. Har jag riktigt ont som nu så får jag göra det jag kan, ligga i soffan och läsa bok med barnen, Elias leker frisör och pysslar om mig och annat som inte kräver ansträngning.
Gabbe får fixa matlagning och hushåll.
En annan dag orkar jag mer och då kan vi busa och leka.
Det är så jag överlever!
Positivt tänkande!
Nu hoppas jag snart killarna kommer hem från Monster Jam så jag kan få hjälp med Alma! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar