Inskrivningen

Kändes konstigt att sitta där med ca 12 andra par som också ska bli snittade nästa vecka.
Först var det information om praktiska saker kring snittet och hur allt kommer gå till. Dem första dem säger är att alla kanske inte kommer få plats på avdelning 17 utan någon kommer hamna på avd 16. Avd 16 är där vi låg med Elias och alla vet vad jag hade för upplevelse där. Hela jag gick sönder. Det var ju lite av min tröst med planerat snitt, att jag INTE skulle hamna där. Satt nästan och började gråta!
Efter all info fick vi enskilda samtal med barnsköterskan. Då bröt jag ihop men hon lovade direkt att jag absolut inte ska hamna på avd 16, om det skulle bli fullt så flyttar dem någon annan! Pust!
Hon antecknade även detta och att vi denna gången ville ha mycket hjälp och information och inte känna oss så övergivna som förra gången.
Efter hade vi samtal med kirurgen. Som visade sig vara den läkare som gick in till oss och sa att en sköterska stod och grät i personalrummet. Hon "godkände" mig så jag skulle få åka hem tidigare. Men det är hon som ska skära i en så det är bara till att se glad ut, där börjar man inga diskussioner. Men hon är bra på det hon gör och vi oroar oss inget alls.
Sen var det samtal med nakosläkaren. Hon kände på ryggen och skev att bara en erfaren läkare fick sätta min spinalbesövning och att den ska sättas två koter högre upp än normoalt, precis som förra gången.
Jag tog upp mina värsta farhågor. Att må illa, vilket hon ska ge förebyggande för och hålla extra koll på att blodtrycket inte sjunker och ge extra syrgas vilket också kan göra en illamående. Ryckningar i överkroppen kan man medicinera så fort navelsträngen är klippt så denna gången ska jag inte behöva vänta tills uppvaket.
Allt antecknades noggrant och jag känner mig nöjd och belåten. Vi behövde inte bråka om något, allt gick så lätt och alla var så förstående.

Nu är det bara att vänta!
På måndag morgon ska jag in och lämna blodprov och på kvällen ringer dem och säger vilken tid vi ska komma in på tisdagen! 3 dagar var!